gud vad dålig jag är med fotogrejen. men det kommer, sakta men säkert. men verkligen inte varje dag, as noticed.
ögonen svider nästan, de vill nog sova. jag vill inte det. jag är trött på att sova. mest av allt är jag trött på mig själv. hur jag tänker, hur jag handlar, hur jag glömmer bort och hur jag aldrig glömmer bort. hur jag kan smula ner en känsla, en tanke, till hundratusentals partiklar som sedan landar som dammkorn på huden. jag kan vara så handlingsförlamad ibland, tränga undan saker som måste göras och istället ersätta det med hundra andra saker. jag stressar upp mig själv inifrån och inser att ingenting kommer utifrån och därför kan jag ta det i min egen takt.
och jag är inte ensam, jag kan inte sitta i mitt eget lilla hörn och tjura längre, det är inte så det fungerar, det är ingen som blir gladare för det. men ibland är det så jävla svårt att resa sig från marken. en halv dag i veckan, i snitt.
vi sitter alla i samma båt. men bara vissa trillar i vattnet.