igår såg vi On the road.
jag tyckte om den. L har läst boken 3 gånger och var besviken. jag har inte läst boken. delar av filmen var konstiga, dryga, andra delar vägde upp det och jag fick en känsla av äckel-i-magen, på det bra sättet. vackert, enkelt och på gränsen till långtråkigt. att den var kind of sexistisk kan jag inte förneka, men en film måste inte vara "korrekt" för att fastna. tvärtom. så mycket tvärtom.
sitter och sväljer mina egna andetag idag.
försökte spontanpanik få hit fröken Köhn innan men det blev jättesent och nu sitter jag och väntar på att klockan ska slå ännu senare klockslag. slå, slå.
jag vet egentligen inte vad jag väntar på men jag vet att jag alltid, alltid kommer vara besviken. och jag vet att det är mig själv jag kommer vara besviken på.
och en del försvinner, en del har nog aldrig varit där. inuti, i hjärtat.
en del kommer aldrig försvinna, oavsett hur mycket man tror att man vill och kämpar för att eliminera.
en del, en del.
nu ska jag gå och borsta tänderna och hoppa i säng (läs: bäddsoffa). oh, how I miss having a real bed. snart, snart måste vi köpa en. jag vill ha ordning och reda någonstans men så fort det blir lite motstånd sparkar jag bakåt. väldigt diskret utåt men inuti blir det blåmärken. tänker på brian molko så fort jag skriver blåmärke. han känns som ett sådant.
ännu ett uppiggande att fresh inlägg för alla mina följare, läsare, fans eller vad de få nu kallas. haha.
so long, t.