Händelserik dag. Rörigt på sjukhuset, saker som ska packas upp ur lådor som inte ens borde finnas, nymålade väggar som redan har blivit fläckiga och scheman som ska pusslas ihop. Försöker reda ut knutar som inte ens knutits.
Men sen, bästa budgetkvällen med de coolaste männen i Eslöv när jag väl landade hemma. Ibland kan man göra mycket av lite, ibland behöver man inte göra någonting alls.

Funderar på om min hud kliar mer för att jag har låtit mina naglar växa lite. Känner huden av att jag skulle kunna rispa naglarna mot den för att känna den där känslan av att "göra någonting åt saken" när det väl kliar, men jag vet om att det inte blir bättre. Synd att man inte riktigt bryr sig om det när man sover, t.ex. Något annat som jag inte märker under de där nattimmarna är att jag gnisslar tänderna. För någon natt sedan skulle L väcka mig för att det lät så extremt mycket, men så somnade han typ samtidigt som han tänkte öppna munnen och väcka mig. Istället händer något sjukt, något mittemellan vaken och inte vaken. Han skriker NEEEJ!! rakt ut. Jättehögt alltså. Jag vaknar i panik och undrar, med gråten fastklamrad i halsen, vad som händer. L undrar också vad som händer, helt yr i nattmössan. Vi kom fram till att han bara ville väcka mig så att det hemska gnisselljudet skulle försvinna och jag skulle få behålla mina tänder och vakna med en hel käke. Lät lite mer dramatiskt än så. Somnade om som ett litet barn och vaknade med värk i tänderna, som vanligt. Om en vecka ska jag till tandläkaren. Då ska jag be om en bettskena, så att jag slipper vakna mitt i natten av att någon skriker rakt ut. Nog om rispig hud och gnisslande tänder, men ibland är det precis det det handlar om.