När man känner sig värdelös, eller kanske mer "lite nere", så förstärks känslan ofta av allt oviktigt, det som vi kan kalla för bruset.

Exempelvis, om jag vet att jag måste jobba med mitt arbete som ska vara inne på fredag, men skjuter upp det, så känns det lite jobbigare att borsta tänderna på kvällen, och att ta tag i disken är ett alldeles för stort projekt. Och om jag väntar in, tänker på och ältar det jobbiga tills det flåsar mig i nacken så blir det extra tungt på axlarna. Om tanken på att ta tag i någonting är tyngre än själva situationen, uppgiften, så är det precis det man måste göra. Ta tag i det.

(Just exemplet, arbetet som ska vara inne på fredag, är inte en sådan sak, det är mer en trögstartad romans. Jag ska presentera Bali, det kan väl inte gå annat än bra? Fina ö.)

Vad jag tycker är positivt med flåsandet i nacken är känslan av lugn och harmoni som uppstår när allting lägger sig.

Jag är extra trött nuförtiden. Kanske är det dagarna som blivit mörkare, kanske är det för lite sömn, kanske beror det på min syn. Jag ser sämre och sämre. Måste ta tag i det. Återigen, någonting som jag skjuter upp, hittar anledningar till att det kan "vänta ett tag". Någonting som är enklare att ignorera men som verkligen, verkligen ligger i mitt eget intresse.