Sista hela dagen i Sverige. Jag sitter och kämpar med min hemtenta som jag verkligen borde lämna in innan vi åker (så att jag slipper sitta i Indien och svettas framför datorn liksom). Det sämsta med mig (allra sämsta) är att jag skjuter upp saker in i det sista. Nu är Lukas i Lund några timmar så jag ska försöka skriva så mycket som möjligt tills han kommer tillbaka. 2500 ord är ganska mycket inser jag nu. Och jag har inte gjort en "Sandra" och läst fel på ord och tecken. 2500 ord ska det vara. Det roliga med uppgiften är att min uppsats handlar om Sri Lanka så samtidigt som jag plågar mig själv med att vara ute i sista sekund med tangenttryckandet så lär jag mig nya saker om den här spännanden ön som vi snart kommer vara befinna oss på. Men som sagt, jag lär mig aldrig. Och därför kan jag inte förvänta mig att resultatet ska bli bra. Jag lägger ner alldeles för mycket tid på saker som "känns bra" och undviker allting som "känns tråkigt". Nu har jag sagt hejdå till de flesta. Nu är det bara den allra svåraste kvar. Gissa vem? Vet inte riktigt hur jag kommer reagera. Men på något sätt så måste man ju bita ihop och inse att livet är alldeles, alldeles för långt för att 8 veckor ska betyda så mycket. Och min andra sida (som inte knycklar ihop hela ansiktet av tanken på de här 60 dagarna och nätterna) är jättelycklig över den här resan. Jag ska åka med den andra mannen som ligger nära hjärtat och jag ska till länder som jag drömt om i flera år och det ska bli sol, bad och massor av annat fint. Så jag är lite kluven inför allting. Spyor och lycka på samma gång. Inte varje dag man känner det :). Nu ska jag fortsätta med mitt arbete så att jag kan pussa på den bästa pannan när den kommer hem. Puss!