hemma.det känns som att jag har varit hemma en evighet redan,
samtidigt vill jag knappt gå utanför dörren för att jag är rädd att smälta in i isen.
jag skriver automatiskt utan å, ä och ö. jag får ändra orden hela tiden. det sitter i fingrarna, jag vill bli som vanligt igen. men jag vill aldrig mer bli blek. jag har insett att jag mår mycket bättre när jag är solkysst (*kysser höger axel*) men också att ingenting har någonting med något annat att göra. allting handlar om en själv.

sista timmarna innan Eslöv kändes som en atombomb i magen, en obehagligt, nervös men skön atombomb. då kan man se ut såhär.
imorgon börjar jag jobba igen och det höjer inte stämningen i kroppen direkt. jag vet att det säkerligen kommer vara roligt imorgon men just nu känns det bara som ett avslutat sommarlov som varit omtumlande och kräver extra många lediga veckor efter, för att samla ihop de söndriga bitarna. jag har fått ett hem, jag har fallit på plats, jag har satt ihop mig själv som en plastbyggsats.
nu är det hösten som ekar i bröstet. hösten vill hävda sig, berätta att den snart infinner sig. den vill ha mig. jag vet inte om jag vill ha den. men jag vet ju vad jag inte vill ha. ibland är det den viktigaste insikten. den.